men det är mitt kors att bära
Och det ekar så högt inuti nu.
Alla de där orden du dagligen vräker ur dig, om och om igen,
de studsar mot tomma väggar av skinn, ben och muskler,
och trots att ekandet låter så högt så är det ändå bara jag som hör det.
Och ska jag vara ärlig så är jag rädd. Jag vet inte vad jag skulle vara
utan den där klumpen i magen, för även om jag ibland tillbringar dagar med
att försöka svälta bort den, så är jag rädd för att det ska eka ännu högre
om den försvann.
Kommentarer
Trackback
