Vi kunde gjort snöänglar ihop hela vintern.
Och klockan visar 23:43, i bakgrunden spelas gamla utslitna låtar,
alla de där som är en del av mig.
Och jag har länge undrat vad det är med natten som gör att alla känslor
känns så mycket starkare då?
Tankarna irrar hemlöst omkring, hjärtat dunkar snabbare och tårarna,
tårarna trillar fjäderlätt.
Ibland av sorg och ibland bara av lycka, kärlek.
Det känns som om natten är enda tiden på dygnet hjärnan,
hjärtat får tänka.
Ibland för mycket för ens eget bästa.
"Natten är känslornas rampljus" fick jag höra en gång,
visst ligger det mycket sanning i de orden.
Och jag är trött på att lägga tid på människor med utgångsdatum
inristade i pannan.
Jag, vi, måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra, mina vänner,
och hur allt omkring bara är ett plus i kanten.
Ni, min andra familj delar jag inte blod med,
men vad gör det när vi istället delar kärlek.
Ni som gör allt i er makt för att jag ska bli på bra humör
när världen under mina fötter vill sluka mig.
Ni är de som lyssnar och torkar svartrandiga kinder.
De som inte dömmer en efter hur många glas vin man druckit
eller hur många cigaretter man rökt, pojkar man pussat.
Som tar upp ens nedtrampade hjärta och vårdar det,
skänker riktig villkorslös kärlek och värme.
.
Och inte dömmer en efter hur många gånger man brutit ihop.
Och vi måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra,
hur allt omkring bara är ett plus i kanten.
Det handlar om att läka och skriva poesi över ärren.
För det är vi som bygger upp varandra igen.
Så vi måste komma ihåg att allt annat är en rolig djävla bonus.
