Allt det där jag aldrig sa.

Och vi här hemma har haft tur.
Städerna som bombas är andra länders städer.
Husen som sprängs är andra människors hus.
Människorna som dör är andras systrar och bröder.

Och vägarna fyllda av kratrar heter inte Björkvägen
Svartågatan eller Solstigen.
Skolorna som brinner, brinner inte av dina barns teckningar.
Sjukhusens korridorer utan el fylls inte av dina vänners skrik.

Och klockan visar 23:43, i bakgrunden spelas gamla utslitna låtar,
alla de där som är en del av mig.  
Och jag har länge undrat vad det är med natten som gör att alla känslor
känns så mycket starkare då?
Tankarna irrar hemlöst omkring, hjärtat dunkar snabbare och tårarna,
tårarna trillar fjäderlätt. 
Ibland av sorg och ibland bara av lycka, kärlek.
Det känns som om natten är enda tiden på dygnet hjärnan,
hjärtat får tänka.
Ibland för mycket för ens eget bästa.
"Natten är känslornas rampljus" fick jag höra en gång,
visst ligger det mycket sanning i de orden.

Och jag är trött på att lägga tid på människor med utgångsdatum
inristade i pannan.
Jag, vi, måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra, mina vänner, 
och hur allt omkring bara är ett plus i kanten. 

Ni, min andra familj delar jag inte blod med,
men vad gör det när vi istället delar kärlek. 
Ni som gör allt i er makt för att jag ska bli på bra humör
när världen under mina fötter vill sluka mig.
Ni är de som lyssnar och torkar svartrandiga kinder.
De som inte dömmer en efter hur många glas vin man druckit
eller hur många cigaretter man rökt, pojkar man pussat.
Som tar upp ens nedtrampade hjärta och vårdar det,
skänker riktig villkorslös kärlek och värme.
. 
Och inte dömmer en efter hur många gånger man brutit ihop.

Och vi måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra,
hur allt omkring bara är ett plus i kanten.
Det handlar om att läka och skriva poesi över ärren.
För det är vi som bygger upp varandra igen.
Så vi måste komma ihåg att allt annat är en rolig djävla bonus. 

Och hon bytte ut Melissa Horns utslitna ord mot "I'm walking on sunshine".

I hennes urvuxna flickrum lämnade hon kvar sin definition av kärlek, 
dig och delar av sig själv. 
Hon ville inte skriva om detta i sitt nya kapitel.
Det finns kvar, men det gör sig inte längre påmint.
Och hon är lycklig. 
Hon själv gör sig lycklig. 
Hon är inte längre ihålig.
Så när vinden numera blåser.
Så blåser den inte bara igenom.
Äntligen finns det något som tar emot.
Min vän.

Och egentligen kan du inte minnas första gången ni träffades.
Eller hur många gånger det gick innan du insåg att hon är en av dem
som står alldeles tätt intill dig.
Och ibland kommer hon över dig....
Oftast passerar hon bara.
Invävd i en tanke på någonting annat smyger hon förbi.
Tidsintervallerna blir längre och längre mellan de gånger då minnet
av henne faktiskt kommer åt dig.
Du undrar då och då om hennes lägenhet fortfarande luktar vanilj?
Ligger det fortfarande kläder och skor överallt?
Du vill fråga har hon kvar några av dina gamla kläder?
Röker hon fortfarande bara ibland eller är det nu en vana fullt ut`?
Är hon fortfarande likadan där innerst inne?
Har hon någon som fångar henne när det svämmar över?
Jagas hon fortfarande av sina drömmar eller jagar hon de?
Eller har hon funnit någon som gör henne så trygg att hon kan ligga stilla?
Vilka minnen har hon sparat på?

Och du skulle vilja se hur långt hennes hår växt och om hon fortfarande
luktar lika gott precis där under käken?
Är hon fortfarande lika mycket humanist och kommer tårarna fortfarande lika lätt?
Har hon mött människor som utmanar henne?
Älskar henne?
Skrattar med henne?
Drömmer hon fortfarande om världen?
Har hon fortfarande kvar sina fruktansvärt fula gympaskor?
Har hon vågat gå utanför sitt hårda skal?
Kommer hon någonsin kunna älska lika innerligt som då?
Kommer du någonsin att se henne igen?
Och tänker hon någonsin på dig?